Tidiga sandbord förlitade sig på manuell stapling. Datorstödd designteknik introducerades på 1990-talet. Efter 2018 antog den vanliga processen en staplingsmetod i lager, först konstruerade terrängramen och fyllde sedan i detaljerna. Den här metoden använder ofta en terrassmodell med lättviktsmaterial som svamp med hög-densitet och skumskiva, skurna och staplade i lager för att exakt reflektera konturlinjer. Sedan används en blandning av gips och almbarkpulver som fyllmedel för att forma de stegade formerna till en naturlig yta, följt av färgning och försköning. Modern sandbordsproduktion förlitar sig alltmer på geografiska informationssystem (GIS), satellitbilder och fältundersökningsdata för att säkerställa modellens vetenskapliga noggrannhet. Från och med 2024 har 3D-utskriftsteknik använts för snabb prototypframställning av komplexa bergsmodeller, och vissa företag har utvecklat löstagbara modulära komponenter för enkel transport och -montering på plats.
Det militära området har fortfarande kvar traditionella sandbordskonstruktionstekniker men introducerar 3D-modelleringsteknik för terrängvisualisering. Den civila sektorn har introducerat sandbord med pyrografitekniker, som kombinerar terrängegenskaper med traditionella konstformer. Med tekniska framsteg blir sättet som sandbordsdisplayer presenteras på att bli allt mer intelligent. Vissa produkter integrerar ljud, ljus och elektriska effekter, såväl som elektriska, knapp- eller fjärrkontrollsystem för att uppnå dynamiska demonstrationer och förbättra modellernas interaktivitet och estetik.